Under sensommaren skrev jag ett par bloggar som berörde firandet av Nicea-trosbekännelsen från 325, kopplingen till det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 och minnet av de två historiska händelserna 1700 respektive 100 år senare:
Det ekumeniska arbetet fortsätter, globalt sett, på högsta nivå. Den 24–28 oktober arrangerade Kyrkornas Världsråd en konferens i Egypten, där ca 400 delegater från hela världen samlades till den sjätte konferensen av Faith and Order. Temat för konferensen var Where now for visible unity? Sverige representerades vid konferensen av Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, med fem delegater.
Antje Jackelén, ärkebiskop emerita, var en av tre huvudtalare under konferensen. De övriga två var kardinal Kurt Koch från den romersk-katolska kyrkan och biskop Kyrillos från den koptiska kyrkan. Det finns åtskilligt med fakta och material från evenemanget – se här.
Vid konferensens slut antogs ett uttalande: Deepening Unity, Journeying in Love, Restoring Hope: Ecumenical Affirmation. Det är en omfattande text och innehållet är – i ljuset av studerat material från liknande konferenser – tämligen förutsägbart. En tillbakablick på gångna års ekumeniska arbete och därefter fokus på tre centrala begrepp: 1) tro, 2) mission, och 3) enhet.
Här är en summering av innehållet:
Vi delar tron på Gud – Fadern, Sonen och den Helige Ande – som för oss samman över tid och traditioner. Trinitarisk tro är inte bara ett arv som ska bevaras, utan levande vatten som ska erbjudas genom både ord och handling. Vi är kallade inte bara att tro, utan att vandra i tro (2 Kor 5:7): att leva liv i hopp, kärlek och förvandling för nationernas helande och försoning och för Guds goda skapelse.
Mission är rotad i själva kyrkans identitet, vars uppgift är att förkunna evangeliet. Den nicenska trosbekännelsens tro är inte fokuserad på sig själv, utan påminner oss om att kyrkan existerar för att sändas ut i världen. För kyrkorna har mission i vissa sammanhang varit sammanflätad med historier om förslavning, kolonialism och makt. Därför måste mission i vår tid präglas av omvändelse och en omorientering mot avkolonisering och rättvisa, försoning och enhet.
Enhet är mer än enighet: det är gemenskap. Med rötter i dopet, uttryckt i gemensam bön, börjar enighet bli synlig när vi lever tillsammans, och rör oss mot ömsesidig delning av nattvarden och erkännande av varandras tjänster. Enhet börjar också bli synlig när vi lever tillsammans på sätt som förkroppsligar tro, hopp och kärlek: inte i isolering, utan i solidaritet med dem som är marginaliserade på grund av kön, ras, fattigdom, funktionsnedsättning eller ekologisk förödelse. Den nicenska trosbekännelsen, uråldrig men ständigt ny, påminner oss om att vi delar en gåva och kallelse till full, synlig enhet: en enhet som Faith and Order arbetar för att synliggöra i kyrkans liv genom att söka djupare förståelse och en överenskommen lära.
I respektive punkt kan jag inte undgå att notera vad som blir den samlande agendan, vad man tillsammans skall bekänna och kämpa emot:
Det rör sig primärt om ett inomvärldsligt program. På så sätt har den genomförda konferensen inte bidragit med något nytt. Klassisk kristen mission finns knappast på dagordningen.
Några länkar om/från konferensen:
+ Roland
Evangelisk Luthersk församling Halmstad är en del av Missionsprovinsen som är ett fritt stift av församlingar runt om i Sverige, med biskopar och präster vigda i apostolisk ordning, och med uppgiften att predika evangeliet om Jesus Kristus för alla och ge människor frimodighet att stå på Guds ords grund.