Under Ekumeniska veckan högtidlighåller vi hundraårsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet från 1925 och dess fokus på fred och gemenskap. Vi arrangerar över 70 seminarier, lovsångsgudstjänst och håller högtidsgudstjänst med inbjudna internationella kyrkoledare och gäster, där även kungahuset och statsministern deltar. Vi firar ekumeniken, samlar unga vuxna till festival och bjuder in barn, unga och gamla till folkfest i Kungsträdgården. Här finns något för alla!

Så presenteras ett möte som hålls i Stockholm den 18-24 augusti 2025. Se programmet i sin helhet:

Varje dag har sitt tema – med betoning på fred: Tid för Guds fred, Fred i samhället, Fred och rättvisa, Att bygga fred tillsammans, Fred och gemenskap och Tid för Guds fred. Kyrkor och samfund som är öppna för det generella ekumeniska tänkandet finns på plats. Möjligtvis sticker ett par disponerade lokaler ut i sammanhanget: EFS Betlehemskyrkan och Stockholms Moské. Å andra sidan: medlemskyrkor i Sveriges Kristna Råd förväntas väl delta. 

I slutet av maj skrev Torbjörn Aronson (gästledare i tidningen Världen idag) om Stockholmsmötet.  

Ett Nicaea-jubileum som inte lyfter den nicaenska trosbekännelsens faktiska innehåll, utan proklamerar idéer som står i motsättning till den, uttrycker i stället ett tydligt avfall. 

Vad handlar detta avfall om? Framför allt handlar det om en förnekelse av Jesu unika ställning som Herre och Frälsare. Han är Gud och människa i en person och det finns ingen väg till Gud utom genom honom. Evangeliet är ett evangelium om honom. Kyrkans uppgift är att bekänna, predika och undervisa om detta. 

Tron på Gud Fader allsmäktig innebär att tro på och bekänna sig till hans skapelse­ordning, inte minst att han har skapat människan till sin avbild, och till man och kvinna, enligt 1 Moseboken 1:27. Psaltaren 139:16 säger: ”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.” Vi är Guds avbild från konceptionen. 

Aronson skriver utmanande:

När kyrkomötet i Nicaea 325 samt Ekumeniska mötet 1925 ska firas i Stockholm den 18–24 augusti i år är det inte Jesus som är i centrum. Det är inte heller en vecka som lyfter det ofödda barnets rätt till liv eller Guds skapelse­ordning för äktenskap och familj. Om det är tid för Guds fred, låt den i så fall börja i mammas mage! 

Läs ledaren i sin helhet.

Stockholms Katolska Stift uppmärksammar mötet. Det påpekas följande:

Kyrkorna vill, tillsammans med alla goda krafter, verka för en trovärdig och rättvis fred, mellan länder, mellan människor, med skapelsen – och med Gud. (–––) Precis som 1925 äger högtidsgudstjänsten rum i Storkyrkan, under närvaro av kungaparet, statsministern, inbjudna internationella kyrkoledare och gäster, och flera partiledare. Gudstjänsten spelas in av SVT och sänds dagen efter.

Huvudaktörer i gudstjänsten är Josefina Gniste, känd lovsångsledare inom Pingst och kardinal Anders Arborelius, biskop i den romersk-katolska kyrkan i Sverige. Den romersk-katolska kyrkan avstod från att delta vid det ekumeniska mötet 1925 – 100 år senare är man påtagligt närvarande. Vid högtidsgudstjänsten i Storkyrkan predikar en romersk-katolsk biskop! 

Lars Borgström har i sin analys Nicaea-ekumenik och Stockholmsekumenism (Ekumenismen och Bibeln 2.0) lyft den romersk-katolska kyrkans agenda. Han citerar från en predikan av pingstledaren Lewi Pethrus (sid 30-31):

Detta ekumeniska möte är den största förberedelse för katolicismens införande i vårt land. Man står ju och beklagar sig över att man icke har sina “romerska bröder” ibland sig. Detta är en av de värsta faror, som det ekumeniska mötet har med sig. Och Gud förbarma sig och hjälpe svenska folket att vakna inför detta. 

Spontant upplevs detta som profetisk klarsyn: 100 år senare är predikanten vid den ekumeniska huvudgudstjänsten en romersk-katolsk biskop och lovsången leds – av en pingstvän! 

I David Hedegårds bok Ekumenismen och Bibeln finns ett par avsnitt om den romersk-katolska kyrkans roll i ekumeniken: “Petrus dröjer ännu” (sid 152-170) och Det andra vatikankonciliet och den ekumeniska rörelsen (sid 292-306). Hedegård sammanfattar den romersk-katolska kyrkans läromässiga position (sid 158-159):

Beträffande kyrkans tolkning av Bibeln måste sägas, att den brukar sin auktoritet till att tolka bort Bibelns evangelium och till att sätta en gärningslära i dess ställe. (–––) … sin lära har den katolska kyrkan inte ändrat sedan dess. Eller rättare sagt: sina irrläror har hon inte övergivit. I stället har hon accepterat nya irrläror. En sådan villolära från nyare tid är ju läran om påvens ofelbarhet. En annan sådan lära är dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse, vilken antogs 1854, och den 1950 antagna dogmen om jungfru Marias himmelsfärd. Den enväldige och ofelbare påven har också i sin makt att fastställa nya läror, och varje katolik är vid den eviga salighetens förlust förpliktigad att lyda honom. Ty han är “Kristi ställföreträdare på jorden”. Då påven tar till orda officiellt, sker det också med anspråket att Kristi röst gör sig hörd genom hans ord.  

Hedegård antyder dock att det i förlängningen av det andra vatikankonciliet finns ett romersk-katolskt pragmatiskt tänkande och agerande (sid 299-300):

Den nya strömning, som nu bryter sig fram i den katolska kyrkan, intresserar sig endast i andra hand för läran. Den är först och främst inriktad på förhållandet till världen, alldeles som fallet är i den ekumeniska rörelsen och i Kyrkornas Världsråd. 

Mitt intryck av ekumenismens utveckling i en tidigare blogg kvarstår:

Vem kan undgå att lägga märke till hur fokuseringen har förändrats, från en gudomlig till en mänsklig utgångspunkt? Därmed har också förståelsen av vad evangelium är, förändrats. Det rör sig om “ett annat evangelium” (Gal 1:6-9)! Mänskliga förtecken prioriteras, på bekostnad av hur Gud, historiens Herre, har talat i sitt ord. 

Se bloggen i sin helhet: Ekumeniska mötet i Stockholm 1925.

I efterhand har diverse material samlats: Missade du Ekumeniska veckan? Här samlar vi höjdpunkterna!

+ Roland