I min sommarläsning har det funnits en bok om det ekumeniska mötet i Stockholm 1925: Detta är endast en begynnelse.

Mötet, med temat The Universal Christian Conference on Life and Work, under ärkebiskop Nathan Söderbloms ledning, samlade en för sin tid unik bredd av representanter (ca 650 delegater från 37 länder) för världens kyrkor.  Det spelade en central roll för framväxten av den världsvida ekumeniska rörelsen och bidrog till att sätta kyrkornas sociala ansvar och fredsarbete i fokus. Boken har 19 bidrag av teologer från olika kyrkotraditioner i Sverige och Finland. 

Stockholmsmötet 1925 utgjorde ett 1600-årsfirande av det ekumeniska kyrkomötet i Nicaea 325 och boken påtalar att de två mötena kan ses som milstolpar i kyrkans kontinuerliga kamp för gemensam grund och samarbete över teologiska och geografiska gränser. 

Boken har fyra huvudavdelningar, utöver en inledning och en epilog: 1) Stockholmsmötet 1925, 2) Nicaea, Stockholm och kyrkorna i världen, 3) Stockholmsmötet och kyrkorna i Sverige, och 4) Stockholmsmötet idag. 

Om Stockholmsmötet som sådant noteras ärkebiskop Nathan Söderbloms centrala roll och samtidigt hur en av bokens bidragsgivare som summerar mötet har underrubriken “Många inlägg men få slutsatser”. Det framgår av följande sammanfattning (sid 38):

Mötet var organiserat kring sex ämnen: Guds världsplan, ekonomiska och industriella problem, sociala och etiska problem, mellanfolkliga förbindelser, kristen fostran och de kristna samfundens samarbete. Programmet var överlastat med alldeles för många föredrag staplade på varandra, och det gavs inte mycket utrymme för debatt. Tolkningen mellan olika språk haltade. Förslagen kokades ner till torftig kommittéprosa och förlorade spänst och glöd.

Mötets utfall och konsekvenser beskrivs på följande sätt (sid 40):

Life and Work blev den ekumeniska rörelsens huvudlinje, fred, rättvisa och skapelsens integritet dess huvudärende, bejakandet av mångfald och respekt för andras andliga erfarenheter dess kännetecken. Den ekumeniska rörelsen blev 1900-talets stora väckelserörelse. Den bestämdes av vad vi idag kallar “andlig ekumenik” (spiritual ecumenism) och inledde en gemensam pilgrimsvandring mot enheten. Den fortsätter. 

Kopplingen mellan mötena 325 och 1925 kan kortfattat beskrivas med formuleringen “Stockholm 1925 som socialetikens Nicaea” (sid 93).  

Söderbloms utgångspunkt och teologiska position formuleras på följande sätt (sid 104):

… två grundhållningar: en anglosaxisk (social gospel), som vanligen framställdes som immanent i någon mening – att Guds rike förverkligas i samhälle och skapelse – och en transcendent, luthersk uppfattning som till sin natur var eskatologisk och grundade sig på en av Gud stiftad och oföränderlig skapelseordning, som tar sig uttryck i givna samhällsordningar. 

Söderblom landar i en mellanposition (sid 104):

Syntesen byggde på en uppfattning om en parallellitet mellan Nicaea och vad som där sades om Kristi natur, och Stockholm 1925 som i Söderbloms tolkning gällde Gudsrikets natur och där Guds rike är ett annat namn för Kristi herradöme.

Ett avsnitt behandlar dem som inte deltog vid Stockholmsmötet (förutom den romersk-katolska kyrkan) – pingstvännerna: Pethrus kom inte – pingstvännerna och kritiken mot Stockholmsmötet (sid 230-244). Genom en av Lewi Pethrus predikningar, med stark kritik av evenemanget, följde en skriftlig polemik mellan Söderblom och Pethrus. 

Pethrus uttalande om “den romersk-katolska kyrkans frånvaro respektive närvaro” är intressant (sid 240-241):

Katolicismen är i antågande allt mer och mer – denna sköka, vars händer drypa av blod, denna hemska kyrka, som har många millioner mäns och kvinnors blod på sitt samvete; denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen, och detta ekumeniska möte är ett stort steg i utvecklingen mot detta mål. Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna, och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige.

Det fanns fler kritiker till mötet, såväl i Sverige som i utlandet. Borde inte dessa också ha fått utrymme i antologin? 

Del III och IV av boken berör konsekvenserna av Stockholmsmötet. Om missionskonferensen i Edinburgh 1910 haft en förberedande roll, fick Faith and Order-rörelsens konferens i Lausanne 1927 en betydelsefull fortsättning, som omsider ledde till bildandet av Kyrkornas Världsråd (KV) i Amsterdam 1948. KV är idag ett internationellt ekumeniskt organ med 348 medlemsorganisationer från över 100 länder och med över 500 miljoner medlemmar. 

I bokens sista kapitel – Enhet som svarar på världens nöd (sid 275-286) – ställs ett antal retoriska frågor: Varför enhet? Inre eller yttre enhet? Vilket slags enhet? Enhet för vem? och som mynnar ut i ett budskap med fokus på Hela skapelsen! 

Låt mig citera ett avsnitt som anger färdriktningen i det ekumeniska tänkandet och agerandet, förståelsen av att teologi formas i historiska och sociala kontexter (sid 284):

I den praxisinriktade befrielseteologin, liksom inom den feministiska teorin och teologin, utgår man från det levda livet. Sammanhanget är utgångspunkten, det levda livet med dess olika livsvillkor, alla hennes sinnen och faktiska livsvillkor, blir utgångspunkt för den teologiska reflektionen. Politiska och sociala frågor blir så också teologiska. Gud uppfattas inte abstrakt utan som inkarnerad, närvarande, som “Gud med oss”. Utgångspunkten är det tvetydiga livet. 

Vem kan undgå att lägga märke till hur fokuseringen har förändrats, från en gudomlig till en mänsklig utgångspunkt? Därmed har också förståelsen av vad evangelium är, förändrats. Det rör sig om “ett annat evangelium” (Gal 1:6-9)! Mänskliga förtecken prioriteras, på bekostnad av hur Gud, historiens Herre, har talat i sitt ord. 

Bokens epilog är märklig: Längtan efter landet Ekumenien (sid 289-312)! Välmenta råd i ljuset av stark enhetsvilja och fredssträvan från Stockholmsmötet för hundra år sedan. Det låter fromt, men är förrädiskt kännetecknande för en andliga förvirring i vår samtid (sid 304): Låt oss tänka ortodoxi (rätt lära/ära) mer som ortofili (rätt kärlek)! 

Nej, jag är inte imponerad av innehållet i boken Detta är endast en begynnelse. Min tankar går till Skriftens uppenbarade sanning om vad som är sann, verklig och levande begynnelse: 

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud (Joh 1:1-2). Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord (1 Joh 1:1). 

All teologi – och ekumenik – har sin utgångspunkt och inkluderas av Ordets sanning! Det rör sig inte om “endast en begynnelse” utan om “verklig begynnelse”!

Boken har recenserats av Anders Brogren i Svensk Pastoraltidskrift (nr 12/2025) med titeln: Konferensekumenik och gräsrotsekumenik. Brogren är tämligen kritisk till bokens samlade innehåll och framhåller värdefull fakta vad antologin inte nämner om i det svenska kyrkolandskapet angående ekumenik.

Lars Borgström har i ett häfte på 60 sidor förmedlat ett tänkvärt bidrag: Nicaea-ekumenik och Stockholmsekumenism (Ekumenismen och Bibeln 2.0). Borgströms analys är värdefull. Tänker särskilt på de kritiska röster som fanns angående Stockholmsmötet: den finske ärkebiskopen Gustaf Johansson, pingstledaren Lewi Pethrus och BV-ledaren Axel B Svensson (sid 28-33). 

Borgström hänvisar med rätta till en bok av David Hedegård, som jag faktiskt läste i slutet av 1970-talet: Ekumenismen och Bibeln. Har kvar den i mitt bibliotek – dags för avstämning … Den första upplagan (1953) hade titeln Söderblom, påven och det stora avfallet. Boken har översatts till engelska, holländska och finska. 

I den senare delen av augusti 2025 kommer en ekumenisk vecka att arrangeras i Stockholm, med anknytning till Stockholmsmötet från 1925. Mer om detta i en kommande blogg.

+ Roland