För en vecka sedan skrev skribenten Susanna Birgersson en tänkvärd ledare i GP, med rubriken Inte så lyckliga som vi tror. Mitt i den för vår samtid självklara välfärden så grusas vardagen allt mer av olika problem, t ex ökad depression, sömnsvårigheter, ensamhet, etc. 

Birgerssons mästerliga penna formulerar det allvarliga andliga läget i vårt land, på följande sätt: När kyrkorna i stor utsträckning kapade av banden uppåt och i stället blev politiska kamporganisationer, både åt höger och åt vänster, löstes kittet upp som hade hållit samman demokratin. Allt färre går i kyrkan och de som går dit gör det av andra skäl än att få andlig mat för sin själ. Politiken tog religionens meningsskapande roll i människors liv. (–––) Gud instrumentaliserades och blev ett verktyg i ateistiska socialdemokraters hand. Familjepolitiken såg till att barnens moraliska uppfostran överläts åt det offentliga.

Birgersson avrundar ledaren med att påpeka behovet av självkännedom och uppvaknande: Vi måste erkänna att den gudlösa människan som lever av algoritmstyrd konsumtion och underhållning är en varelse i djup existentiell kris. Det är det första steget mot rehabilitering.

Bibeln har en manual om lycka respektive olycka (de två vägarna) – i den första psalmen i Psaltaren:

Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl.

Sådana är inte de gudlösa, de är som agnar som skingras för vinden. Därför ska inte de gudlösa bestå vid domen, inte syndarna i de rättfärdigas församling.

Herren känner de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till fördärvet.

+ Roland Gustafsson