Tidskriften Fokus är “… oberoende och fristående från alla politiska partier och intresseorganisationer”, sägs det i presentationen. En sådan profil kan givetvis ifrågasättas – i vilket fall finns det emellanåt en del läsvärda artiklar. I senaste numret (18-24 september) ägnas kyrkovalet en hel del utrymme: ledarsidan + inte mindre än fyra uppslag (åtta sidor). 

Chefredaktören och ansvarige utgivaren berättar om sin resa i förhållande till Svenska kyrkan: ett nominellt medlemskap under större delen av livet, utan någon egentlig gudstro. Tvärtom: “I tonåren hade gudsförnekelsen visserligen vuxit sig så stark att det aldrig blev tal om konfirmation …”. Medlemskapet i Svenska kyrkan upphörde för 10-12 år sedan. Varför? “Poängen är att Svenska kyrkan i mina ögon hade blivit för upptagen av politik och att ängsligt snegla på tidsandan, och för lite av kärnverksamheten. Och den som finner sig vara medlem i en förening som inte längre har något att erbjuda gör bäst i att gå ur”. En rak, tydlig och konsekvent bekännelse, eller hur?! Ledaren avslutas på ett ironiskt sätt: 

I helgen är det kyrkoval, en märklig ritual som veterligen saknar motsvarighet i något annat religiöst samfund. (–––) Formellt skildes den från staten år 2000, men i praktiken finns navelsträngen kvar. Och så länge den gör det är i alla fall jag en förlorad själv för dem. Gud sig förbarme, över både kyrkan och mig! Man vet ju aldrig … 

Artikeln är låst för icke-prenumeranter: Vilse i wokekyrkan. 

Tidskriften fokuserar på kyrkovalet, där Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, skriver (åtta sidor) under rubriken Vägval för världens modernaste kyrka. Författaren är väl påläst i ämnet, han doktorerade 2022 i en avhandling om politiseringen av Svenska kyrkan under 1900-talet: Moving reality closer to the ideal. En läsvärd version av avhandlingen finns på svenska: Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Boken har rönt stor uppmärksamhet och fått både ros och ris. Författaren har skrivit artiklar i ämnet, i tidskriften Kyrka & Folk, och de finns samlade under rubriken: Så sekulariserades Svenska kyrkan inifrån. 

Författaren beskriver den absurda identitetskris som Svenska kyrkan befinner sig i.

Många svenskar tillhör ideella föreningar av olika slag. I varje sådan skulle det uppfattas som tämligen bisarrt om Vänsterpartiet eller Moderaterna skulle dyka upp på ett årsmöte och förvänta sig att få komma in och fatta besluten. Reaktionen skulle vara densamma i idrottsrörelsen, i kultursektorn eller i vilket trossamfund som helst. Med ett undantag: Svenska kyrkan. Att inte fler reagerar på det märkliga i upplägget beror till stor del på att det är det enda system som svenskarna känner till. Likafullt är det en historiskt och internationellt unik konstruktion.

På 1920-talet och framåt arbetade Socialdemokraternas representanter medvetet i frågor om religion och kyrka, under parollen: “Där socialismens livssyn går in, där måste kristendomen gå ut och tvärtom”. Svenska kyrkans förhållande till staten diskuterades fram och tillbaka. Vägvalet blev att behålla statskyrkan och att förändra den inifrån. Ewert sammanfattar:

Under följande årtionden fick biskopskollegiet och ledande tjänstemän inom Svenska kyrkan en allt tydligare dragning åt politisk radikalism. Johan Sundeen beskrev denna utveckling i sin studie 68-kyrkan från 2017 … 

Författaren belyser träffande, vad konsekvenserna blivit:

Under de senaste decennierna har kyrkan lagt stort fokus på frågor som samlas under paraplyet woke. Det har bland annat medfört att den som idag stiger in i ett församlingshem eller kyrkorum inom Svenska kyrkan i allmänhet har lättare att hitta en regnbågsnyckel än en tavla till påminnelse om Martin Luthers teologiska grundsatser om Kristus allena och Skriften allena. Nyligen hölls Ekumeniska veckan i Stockholm, till minne av dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderbloms ekumeniska möte 1925. Svenska kyrkan hade en ledande roll i arrangemanget, och ingen besökare kunde undgå att se vilken inriktning som förespråkades. Budskapet som förmedlades var hämtat mer från den ideologiska än den teologiska världen. Det talades mycket om hbtq-rättigheter, klimaträttvisa och generös invandringspolitik, parallellt med varningar för högerextremism och nationalism samt om vikten av “motstånd mot den israeliska ockupationsmakten”. Den som inte visste att det var ett kyrkligt arrangemang kunde ha trott sig vara på besök hos något radikalt parti på vänsterkanten.

Mitt försök till analys (tidigare blogg), av den Ekumeniska veckan i Stockholm, bekräftas i Ewerts artikel.

Författaren lyfter givetvis ämbetsfrågan och konstaterar: “Det är idag få grupper som betraktar ämbetsfrågan som avgörande, såsom var fallet när kvinnliga präster tilläts i skiftet mellan femtio- och sextiotal”. Och samma fenomen följer för det könsneutrala äktenskapet: “… målsättning att alla präster ska vara beredda att genomföra sådana vigslar som fram till ganska nyligen inte förekom i någon kyrka i hela världen”. 

Ewert nämner i artikeln att han kandiderar i kyrkovalet för Frimodig kyrka, med förhoppning om att Svenska kyrkan ska bryta loss från de politiska banden. Han andas viss optimism, mitt i mörkret:

Parallellt med de planer som genomförs inom “Kungliga salighetsverket” spirar samtidigt en andlig växtkraft på lokala håll och bland fristående organisationer inom Svenska kyrkans ram. Ett kyrkoval är bara en av de avstämningspunkter som avgör kyrkans framtid under kommande decennier. Inte många kunde för ett sekel sedan se den framtid där ledare i Svenska kyrkan hellre skulle vifta med Prideflaggor än att förkunna Bibelns etik som motröst mot tidsandan. Men ett välplanerat långsiktigt arbete lyckades vända en bibelcentrerad luthersk statskyrka till ett postmodernt språkrör för den progressiva rörelsen. 

I en tidigare blogg har jag skrivit om Den frimodiga kyrkan. 

+ Roland Gustafsson