Inom teologin, särskilt i kyrkohistoria och missionsvetenskap, används begreppen förkonstantinskt respektive efterkonstantivt (Pre-Constantine vs Post-Constantine Christianity), dvs hur den kristna tron, i förhållandet mellan samhälle och kyrka, gestaltats under de senaste 2 000 åren.  

En huvudperson är den romerske kejsaren Konstantin (272–337), känd för att i början av 300-talet ha tillåtit den kristna tron i romarriket som ledde till att kristendomen blev stadsreligion. Han är även känd för att ha grundat den nya huvudstaden Konstantinopel (dagens Istanbul) år 324 och för att ha sammankallat konciliet i Nicaea 325, vilket inledde favoriseringen av kristendomen på bekostnad av andra religioner i det romerska riket.

Lite kort och förenklat kan man säga att den kristna tron fram till 300-talet, i förhållande till överheten, hade en marginaliserad status (förkonstantinsk epok). De kristnas villkor var – mitt i en stark tillväxt – begränsade och förföljelse var tidvis för handen. Konstantin åstadkom en scenförändring, som fått konsekvenser för kristenheten ända fram till vår samtid. Fr o m 1700-talet – då den mänskliga upplevelsen och graden av självmedvetenhet ledde till avvikelser från samhällets normer (upplysningen och modernismen) – skedde en förändring, samtidigt som det under 1800- och 1900-talen pågick en gradvis process av övergång från monarki till demokrati, som ledde till att den kristna tron successivt blev allt mer marginaliserad i samhällsbilden (efterkonstantinsk epok).

I boken Den kristna kyrkan : Från apostlarna till renässansen av Per Beskow, Jan Arvid Hellström och Nils-Erik Nilsson (Natur och Kultur, 1995) beskrivs Konstantin på följande sätt (sid 41):

Av senare tider har Konstantin blivit mycket olika bedömd: som kristen hjälte eller rentav som frälsargestalt. som hänsynslös realpolitiker och som positiv visionär. Hans innersta personliga motiv torde vara oåtkomliga för forskningen, men det är ingen tvekan om att han mot slutet av sitt liv uppfattade sig som kristen. Konstantin hade planer på att låta döpa sig i Jordan i samband med ett fälttåg mot perserna, men av detta blev ingenting av; han döptes inte förrän på sin dödsbädd (år 337) och då av den arianske biskopen Eusebios av Nikomedia. Att han så länge uppsköt sitt dop hade förmodligen politiska skäl. Som romersk kejsare hade han fortfarande att utföra funktioner som var svårförenliga med kristen tro.

Andreas Westergren, docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet, har i boken Kejsarens kors – Konstantin den stores liv och historia presenterat ett värdefullt bidrag i syftet att bedöma Konstantins betydelse i sin samtid och för den kristna kyrkan i sin helhet. Författaren försöker på ett intressant sätt utforska det oåtkomliga i Konstantins liv och tjänst. Ett antal olika källor analyseras och utvärderas, vilket i sin tur leder till författarens försök till slutsatser om Konstantins liv och tjänst. 

Redan i prologen beskrivs dynamiken om Konstantins roll i den romerska kulturen (sid 16):

… fråga om religion och makt: om tanken och tron på en gud får påverka mänskliga sammanhang, eller om gudomlig makt inte är av denna värld och strikt ska skiljas från den. Mot bakgrund av den kristna historien, och västerlandets historia, kallar en historiker detta för den konstantinska frågan. Hur kunde en religion vars huvudsakliga lärosats är att lida, hellre än att skada – att “vända andra kinden till” – komma att acceptera statens våldsanvändning som ett skäligt pris? 

Boken har tio kapitel om Konstantin: Barnet, Soldaten, Ögonvittnet, Kuppmakaren, Visionären, Språkröret, Fredsmäklaren, Mördaren, Vindflöjeln och Liket. Framställningen är beskrivande, resonerande och utvärderande. Varje kapitel avrundas med en sammanfattning. 

I epilogen sammanfattar författaren (sid 254):

Konstantin ger inga svar på vår tids dilemma. Det säger sig självt att den som gör sig till språkrör för Gud kan utgöra en uppenbar fara för andra, för ett samhälle, särskilt när det gäller en härskare. Men ‘Gud’, som princip eller person, kan också utgöra ett nödvändigt korrektiv till mänskliga anspråk, och relativisera dem i ljuset av större värden. Ska den konstantinska frågan vara meningsfull måste den artikuleras på nytt i varje tid, utifrån sina specifika villkor. Det betyder att frågan om och hur gudomlig makt kan kanaliseras i mänskliga sammanhang, som kyrkogemenskaper eller demokratiska stater, kvarstår. Konstantins liv och historia ger inget tydligt svar, är ingen självklar förebild. Tvärtom bidrar Konstantin med en hög grad av tvetydlighet, så att han kan bli en nödvändig påminnelse om hur den kristna historien, med dess dogmer och höga ideal, alltid är sammanvävd med mycket mänskliga situationer. Men kanske är just denna tvetydighet ett viktigt bidrag för att skapa rum för en komplex erfarenhet, som gör det möjligt att möta nya och svåra utmaningar. 

En läsvärd artikel i Sändebrevet (nr 146, juni 2025) aktualiserar den ovan berörda frågeställningen: Kristendom i kulturen.

+ Roland