Efter det att aposteln Paulus i Romarbrevet på ett grundligt sätt lagt fram trons sanningar (kap 1–11), följer ett förmaningsavsnitt som inleds, enligt följande (12:1–2):

Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.

Den kristna kyrkan har förmodligen alltid brottats med två diken, i förhållande till sin omgivning: isolering eller anpassning. 

Vår kristna samtid präglas otvetydigt av fenomenet anpassning. Det är förhållandevis sällan som faran för anpassning lyfts fram i kristna sammanhang – risken är påtaglig att den som gör det inte betraktas som ”andligt korrekt”. Glädjande nog finns ett och annat exempel i dagspressen, som förtjänar att lyftas fram. Här är ett exempel: Vi behöver en ny kristendomskritik. Författaren skriver:

Alla som uppskattar landet Sverige – allt från truckförare till finansmän – borde komma ihåg att vi har en tusenårig historia av kristendom i Sverige. Kristendomen byggde upp människorna som i sin tur byggde upp det bästa landet i världen. Tillit, ärlighet och ett samvete som står inför Gud går inte att återskapa med värdegrund, kameraövervakning och andra kontrollmekanismer. Statlig kontroll skapar ingen “heder och samvete” som en välfärdsstat kräver. Men otack är världens lön. Intoleransen blev till slut de kristnas allvarligaste synd mot tidsandan och kyrkor i Sverige försöker nu späka sig själva till underkastelse även på bekostnad av läran. Om tidsandans apostlar säger ”hoppa” så frågar de: “Hur högt?”

Efter analysen förmedlas några tänkvärda råd:

Idag behövs det en ny kritik av kyrkan. Kritikerna kan med fördel komma utifrån som på Ingemar Hedenius tid. Svenska kyrkan och frikyrkorna är nämligen väldigt känsliga för att inte väcka anstöt bland företrädare för sekulära institutioner. Kritikerna av kyrkan kan också med fördel citera ur Bibeln, exempelvis Jakobsbrevet 4:4. “Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud.” Märk noga orden här. När kyrkan ens har viljan att vara världen till lags blir den fiende till Gud. Och vad är den då värd? Svaret gav Jesus: “Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.”

Aposteln lyfter i förmaningen fram evangeliets nyskapande kraft – vid Guds barmhärtighet – som förmår att ändra människors attityder och livsförsel: … låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne … Får detta fenomen utrymme i människors liv, då förändras också samhällsbilden i stort.