Aposteln Paulus har i slutet av sitt liv ett vittnesbörd om det kommande uppbrottet, döden eller Jesu återkomst: Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst (2 Tim 4:7–8). Ett fint vittnesbörd, eller hur?! I den fromhetstradition som jag växte upp i, talades på ett liknande sätt om vikten av “att komma igenom denna världen med en frälst och bärgad själ”. Kanske inte det vanligaste samtalsämnet i vår tid, upptagna som vi är med det som berör sammanhangen här och nu. Men – sett i ett evighetsperspektiv är saken som sådan superviktig! Då blir följdfrågan: – Var finns levande andliga sammanhang som förser mig med de nödvändiga resurserna för “att övervinna” och nå fram till den eviga härligheten? 

Tillåt mig att citera ett par artiklar från Den augsburgska bekännelsen, ett av den evangelisk-lutherska bekännelsens viktigaste dokument, som betonar budskapet (art 4) och förmedlingen av budskapet (art 5):

Om rättfärdiggörelsen: … att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

Vidare:

Om predikoämbetet: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det icke är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. Gal. 3: För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.

Sammantaget – vikten av att nådens medel (Ordet och sakramenten) får vara i funktion. Att den Helige Ande får utföra sitt verk, så som det är beskrivet av Martin Luther, i förklaringen till den tredje trosartikeln: 

… den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. På samma sätt kallar, församlar, upplyser och helgar han hela kyrkan på jorden och bevarar den i Jesus Kristus genom den rätta tron. I denna kyrka förlåter han dagligen mig och alla troende alla synder. Han skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla som tror på Kristus evigt liv.

Denna inledning är viktig som bakgrund, när jag fortsättningsvis försöker belysa det andliga läget i södra Halland av idag.

Svenska kyrkan i södra Halland består sedan 2007 av Halmstads och Laholms kontrakt. Tidigare hette det Laholms kontrakt med följande församlingar: Laholm, Veinge-Tjärby, Knäred, Ränneslöv-Ysby, Skummeslöv, Hasslöv-Våxtorp och Hishult. Halmstads kontrakt bestod av följande församlingar: Getinge, Harplinge, Holm, Kvibille, Oskarström, Rävinge, S:t Nicolai, Martin Luther, Slättåkra, Steninge, Söndrum-Vapnö, Övraby, Breared, Enslöv, Snöstorp och Eldsbergabygden. 

Efter ett antal sammanslagningar under de senaste två decennierna, består Halmstads och Laholms kontrakt av totalt sju + sex = 13 församlingar – närmast en halvering av församlingar. Kontraktet betjänas av totalt 34 präster: 21 manliga och 13 kvinnliga (i riket som helhet är, sedan 2020, fler än hälften av prästerna kvinnor – en trend som har fortsatt och förstärkts under de senaste åren).

2016 tog Riksförbundet EKHO tillsammans med Svenska kyrkan initiativ till en hbtq-märkning utifrån Svenska kyrkans kyrkomötes beslut 2013 om att församlingarna ska uppmuntras att hbtq-certifieras. Läs mer: Regnbågsnyckeln. Tre av de 13 församlingarna i kontraktet har så långt hbtq-certifierats: Harplinge-Steninge (2018), Söndrum-Vapnö (2019) och Halmstad (2023). Vad detta konkret innebär kan studeras på Halmstads församlings webbsida: Halmstads församling hbtq-certifieras och Mångfaldsvision för Halmstads församling.

För oss som har tilltro till Bibelns goda vägledning om prästämbetet och äktenskapet, är Svenska kyrkans ordningar – att prästämbetet är öppet för båda könen (ett beslut som togs 1958) och tillåtelse av vigning för samkönade äktenskap (ett beslut som togs 2009) – problematiska. De kullkastar det mönster som Gud gett i skapelsen – till man och kvinna skapade han dem – och den struktur som angetts om Kristus och församlingen.  

Svenska kyrkans avvikelser under de senaste 70 åren med avseende på prästämbetet och äktenskapet får, medvetet eller omedvetet, även konsekvenser för innebörden av budskapet: vad evangelium verkligen är. I Bibelns ljus finns bakgrunden om människans uppror mot Gud, om arvsynden, något som i Svenska kyrkans sammanhang alltmer faller i skymundan: 

… utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande (art 2, i Den augsburgska bekännelsen).

Enligt Jesus och apostlarna fokuserar därför det av Gud givna budskapet till oss människor på behovet av omvändelse och tro/omvändelse och syndernas förlåtelse. I förlängningen medför detta ett nytt liv: lärjungaskap med försakelse och Kristus-efterföljelse. Den samtida mer sekulariserade teologin har primärt människan i fokus, ett skapelseperspektiv som betonar människors lika värde med behov och rättighet att förverkliga sig själv. I realiteten sker därmed en förflyttning från evangeliet om “syndernas förlåtelse” till ett annat evangelium – om “syndernas tillåtelse”. Aposteln Paulus har starka ord om konsekvenserna av “ett annat evangelium” (Gal 1:6–10). 

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har ett aktivt sammanhang i södra Halland: Kornhillskyrkan i Halmstad. Den fungerar som en självständig, icke-territoriell gudstjänstfirande församling inom Svenska kyrkan. Församlingen leds av två manliga präster.

Evangelisk Luthersk Mission (ELM) har en missionsförening i Halmstad. Historiskt sett har det under de gångna 100 åren funnits föreningar, med missionshus, i Halmstad, Laholm, Hishult och Våxtorp (I Jesu spår, BV-Förlag, 2011, sid 137–141). Samtliga missionshus har avyttrats och en mindre förening återstår, i Halmstad. 

Missionsprovinsen har två församlingar i södra Halland: i Oskarström och Halmstad.  

I min ungdom inpräntades ett antal bibelord, några av dem har följt mig hela livet. I Ps 119:9–10 står det:

Hur kan den som är ung hålla sitt liv rent? Genom att hålla sig till ditt ord. Jag söker dig av hela mitt hjärta. Låt mig inte villas bort från dina bud.

Den livs-manualen skäms jag inte för på äldre dar. Som kristen behöver jag färsk och hälsosam föda i mitt gudstjänstfirande: Guds levande ord, som får konsekvenser i ett aktivt, vardagligt lärjungaskap! Därför söker jag mig till sammanhang som har ambitionen, enligt apostelns anvisning … att som kristen kämpa den goda kampen, fullborda loppet och bevara tron. Konkret innebär det att jag är aktiv i Missionsprovinsens församlingar i södra Halland och som komplement aktiv i ELM-föreningen i Halmstad. Det är inga stora sammanhang, kvantitativt sett – utrymmen finns för fler gudstjänstfirare! – Välkommen!

Roland Gustafsson, biskop emeritus i Missionsprovinsen