Det är intressant att göra ordstudier av adjektivet “frimodig” och substantivformen “frimodighet”, ord som frekvent förekommer i GT och NT. Begreppen beskriver en attityd, individens förhållande till Gud och människor. Frimodighet inför Gud skapas genom sinnets ödmjukhet och med förtröstan till Jesus Kristus. Den som kallas att leda och tjäna behöver frimodighet, såsom Skriftens exempel anger: Abraham, David, Elia, Nehemja, Sadrak, Mesak, Abed-Nego, Daniel, Petrus, Johannes, Stefanus, Paulus, Barnabas och Apollos. 

Det grekiska ordet parresía betyder … att säga allt, inte tala förtäckt eller förtiga något. Illustrerat Bibel-lexikon anger tre betydelser: 1) öppenhet (i tal), 2) offentlighet, och 3) frimodighet (att inte vara försagd, rädd eller förfärad). I vardagsspråk talar vi om … tydlighet … ingen tvekan… raka rör … och att inte ha någon dold agenda. 

Under ett antal veckor har jag reflekterat åtskilligt över en ledare i tidningen Kyrka & Folk (5/2025), med rubriken Nu hjälps vi åt – på den frimodiga bekännelsens grund. Måste tillstå att jag gillar formuleringen … den frimodiga bekännelsens grund. Förvisso är det här som den frimodiga kyrkan har sitt fundament, sådan den kommer till uttryck i gudstjänst och liv, grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Ledarskribenten hänvisar till en kyrkoordning, om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära (1 kap, 1 §), inklusive slutformuleringen “samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. I förlängningen visar det sig att denna formulering bjuder på olika förståelser och tolkningar. I påföljande nummer av Kyrka & Folk (7/2025 och 8/2025) sker nämligen meningsutbyten om vad denna “svans” innebär och tillför, när teorin (kyrkoordning) möter verkligheten (kyrkans liv och praxis). Utan att fördjupa mig i meningsutbytet som sådant, konstaterar jag att den s k “svansen” i praktiken knappast tillför något förtydligande med avseende på den frimodiga bekännelsen. Snarare kvarstår en risk för flummighet, i motsats till öppenhet, offentlighet och frimodighet. 

Ledarskribenten anser vidare att … 

Frimodig kyrka gör ett beundransvärt arbete med att balansera de taktiska överväganden som kyrkopolitiken kräver, med en frimodig bekännelse (–––) … en profetisk röst för frimodig bekännelse inom Svenska kyrkan. Just detta är nämligen Frimodig kyrkas viktigaste roll i kyrkomötet. 

Med all respekt för de goda intentionerna, att i en tid av sekularisering stå fram som en politiskt obunden nomineringsgrupp i Svenska kyrkan och bekänna att Jesus är Herre, så finns åtminstone en fråga som för min del (efter studium av Frimodig Kyrkas valmanifest) inte väcker någon beundran eller frimodighet – utan som snarare skapar missmod: På tal om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan. Det konstateras:

… många som har den traditionella synen på ämbetet ”ligger lågt” och inte gärna uttalar sig öppet om saken. Därmed skapas en rädslans och tystnadens kultur där det teologiska samtalet avstannar.

Och utöver “tystnaden” – många (präster och lekfolk), som haft en tydlig biblisk bekännelse i ämbetsfrågan, har under resans gång anpassat sig till det politiskt korrekta: att frågan om kvinnliga präster är en icke-fråga! Förmodligen baserat på kyrkoordningens direktiv (31 kap. 2 § 5 stycket):

Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

Andra har valt att konvertera till den romersk-katolska kyrkan … Det är förresten intressant läsning – en romersk-katolsk analys av utvecklingen i Svenska kyrkan: När Svenska kyrkan fick kvinnliga präster. I artikeln hänvisas bl a till ett läsvärt dokument av Nils Johansson, med rubriken Ämbetsdebatten vid kyrkomötet 1958. 

Mina tankar går även till dem som gått före oss i kyrkokampen. Till exempel biskop Bo Giertz: 23 teser om kvinnliga präster. 

Paulus lär under åberopande av Herrens bud och sin apostoliska auktoritet, att en kvinna icke är kallad att inneha något läroämbete i församlingen. Herrens bud åberopas som bekant i 1 Kor 14. Den auktoritet, Paulus äger som apostel, ligger bakom formuleringen av 1 Tim 2:12 (tes nr 12).

– I vilken mån följer bibel- och bekännelsetrogna idag arvet från våra klarsynta andliga fäder? 

Missionsprovinsen har i drygt 20 år försökt att vara ett trovärdigt alternativ i kyrkokampen. Jag följde med intresse framväxten under åren 2003-2010 och stod därefter i aktiv tjänst under åren 2010-2019. Även som pensionär ömmar jag för detta arbete, i förhoppning om att fler kristna via Missionsprovinsens församlingar skall “överleva” i en svår avfallstid. Och att många icke-kristna skall nås av evangeliet.  

Men – jag bär på en obehaglig känsla av vårt defensiva tänkande och agerande (rätta mig om jag har fel). Även Missionsprovinsen förhåller sig – direkt eller indirekt – till utvecklingen i Svenska kyrkan: Inför kyrkovalet. I händelse av att vi vill ge råd: vilka konkreta, trovärdiga och frimodiga alternativ kan förordas (… de nomineringsgrupper som vill sätta evangeliet, tron och gudstjänstlivet i centrum …?). När jag får frågan – står jag mållös! Men – jag kan och vill med frimodighet hänvisa till Missionsprovinsens arbete …  

Missionsstiftet i Finland har gjort en liknande resa som Missionsprovinsen. Under årens lopp har jag följt utvecklingen i våra länder, noterat likheter och olikheter. Kan inte undgå att imponeras av den missionsiver (sisu) som präglar utvecklingen i Finland! Den som har intresse, tid och ork kan studera ett föredrag som hölls i somras: Biskop Juhana Pohjola: ”Vägledning till 2030-talet”. Här finns ett tonläge som kännetecknar “den frimodiga kyrkan”.   

Hebreerbrevet talar om frimodighet. I förhållandet till Gud: 

… i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste … (10:19), … gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten … (10:22) och … hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast (10:23). 

I förlängningen varnas det för avfall, om man medvetet nonchalerar kunskapen om sanningen – det får ödesdigra konsekvenser (10:26-31). Förmaningen mynnar ut i en uppmuntran: 

Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. För: Ännu en kort liten tid, så kommer han som ska komma, och han ska inte dröja. Min rättfärdige ska leva av tro. Men drar han sig undan, har min själ ingen glädje i honom. Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade, utan dem som tror och vinner sina själar (10:35-39). 

– Författaren av Hebreerbrevet har på ett tydligt sätt angett vad som är pulsådern för “den frimodiga kyrkan”!

+ Roland