Abraham är en nyckelperson i Skriften, både i GT och i NT. Jag har under det gångna året läst, mediterat och predikat över texter som berör Abraham – är fortfarande inte färdig … den valda texten är fascinerande: Abraham stod kvar inför Herren (1 Mos 18:22). Kanske någon undrar i vilken mån en sådan text har koppling till nyårsdagens tema: I Jesu namn? Jodå, det finns starka kopplingar mellan Abraham och Jesus. I Joh 8 utspelar sig ett stridssamtal mellan Jesus och judarna, som utmynnar i Jesu bevingade ord: Abraham, er far, jublade över att få se min dag. Han såg den och gladde sig (Joh 8:56).
Låt oss se kortfattat på Abrahams liv och historia. I Apg 7 har Stefanus en presentation av Abrahams kallelse:
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig. Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor (2–4).
Kallelsen beskrivs i 1 Mos 12:1–3: Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse … I dig ska jordens alla släkten bli välsignade. Löftet till Abraham skulle få världsvida konsekvenser … alla släktens välsignelse!
Abraham var 75 år när han lämnade Haran. Det uppstår komplikationer för Abraham – han har ingen egen son. Sara var ofruktsam och åldern tog ut sin rätt. Hur skulle Guds givna löfte förverkligas? Abraham går i sina egna tankar – det blir nog en fosterson, Elieser från Damaskus, som kommer att bli arvingen. Men Gud har en annan plan: … en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge (15:4). Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli” (15:5). Genom att få beskåda stjärnhimlen ges en försäkran om att Guds uttalade löfte skall komma Abraham till del och att det ska få en världsomfattande betydelse. Han lyssnar, beskådar, förundras och tror det uttalade löftet: Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet (15:6). Detta är ett nyckelord som återanvänds vid flera tillfällen i NT, om den frälsande tron!
Men väntetiden är lång! Efter 24 år känns det som att Sara och Abraham präglas av uppgivenhet. Då förnyar Herren löftet: Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig. Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud (17:6–8).
Vi närmar oss 1 Mos 18, där vår text är hämtad. Här finns den märkliga berättelsen om hur Herren uppenbarar sig för Abraham – tre män kommer på besök. Genom en måltidsgemenskap förnyas löftet till Abraham, den kämpande tron får hjälp. Både Abraham och Sara undrar förstås fortfarande – hur i hela världen ska vi som gamlingar kunna få en son? Här formuleras det underbara uttrycket, som senare återfinns i olika varianter i Skriften: Skulle något vara omöjligt för Herren (18:14). I detta kapitel finns en paradox om Gud (läs det i sin helhet): Herren omtalas i singular och uppenbaras i plural (ETT = TRE / TRE = ETT). Kan det vara en antydan om treenighetens mysterium?!
Och ett år senare sker undret: Isak blir löftessonen. Omtumlande, inte sant?!
Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. Abraham gav namnet Isak åt sin son som han fått, som Sara hade fött åt honom (21:1–3):
I Rom 4 appliceras denna märkliga historia som frälsningens grund, som också får konsekvenser för oss, för dig och mig:
Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till. Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom till rättfärdighet. Så kommer tillämpningen: Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (4:17–25).
Tillbaka till kap 1 Mos 18–19. I löftet antyds det även något om Abrahams uppdrag: Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham (18:19).
I Herrens samtal med Abraham beskrivs områdets utveckling som katastrofal: Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår (18:20). Uppgörelsens stund är för handen, Guds vrede över synden väntar på att få sitt utlopp. Abraham är medveten om detta och tänker på brorsonen Lot och hans familj som bor i det utsatta området. Ska de förgöras? Abraham utmanar Herren: Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige (18:23)? En märklig böneskola beskrivs, ett innerligt samtal där Abraham vid inte mindre än sex tillfällen vädjar inför Herren:
Om det finns 50 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
Om det finns 45 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
Om det finns 40 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
Om det finns 30 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
Om det finns 20 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
Om det finns 10 rättfärdiga – rädda dem! – Ja, det ska jag göra, säger Herren.
En tydlig beskrivning av hur … Abraham stod kvar inför HERREN.
Aposteln Petrus har en analogi till denna märkliga berättelse: Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig (2 Pet 3:9).
I 1 Mos 19 beskrivs brorsonen Lots kamp, i en samhällskontext som genomsyras av uppror mot Gud och hans goda ordningar. Den är ytterst dramatisk och bör läsas i sin helhet. Herrens änglar räddar Lot, hustrun och två döttrar (svärsönerna nonchalerade varningen), med den tydliga förmaningen: Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under (19:17). Mindre än tio rättfärdiga räddas – därefter kommer, följdriktigt, domen och straffet:
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken. Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod. Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott (19:23–29).
Sodom och Gomorra framhålls som avskräckande exempel av profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Amos och Sefanja. Och av Jesus Kristus likaså, vid flera tillfällen. Han anknyter till berättelsen när han talar om sin återkomst och domen: På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. På samma sätt ska det bli den dag då Människosonen uppenbarar sig (Luk 17:28–30). Och i förlängningen påpekas med emfas: Tänk på Lots hustru (17:32)!
NT undervisar om den yttersta tiden, om falsk lära och laglöst liv, med särskild koppling till 1 Mos 18–19. Det är två avsnitt som har påtagliga likheter: 2 Pet 2 och Judas brev.
Petrus talar om … det fanns också falska profeter bland folket, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande irrläror. De ska förneka den Herre som har friköpt dem och dra plötsligt fördärv över sig (2 Pet 2:1). Det hänvisas till hur Herren Gud under historiens gång varit och kommer att vara domens och frälsningens Gud. Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång och lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som väntar de gudlösa. Men han räddade den rättfärdige Lot, som plågades av de laglösas lössläppta liv. Den rättfärdige som bodde bland dem plågades nämligen dag efter dag i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde. Herren förstår alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och hålla de orättfärdiga i förvar under straff fram till domens dag (2:6–9).
Judas tar i sitt brev utgångspunkt i den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Kämpa för den – håll fast vid den, betonar han (3)! Anledningen är ett nödläge: Hos er har det nämligen nästlat sig in vissa personer vars dom för länge sedan är förutsagd i Skriften. De är gudlösa, de förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus (4). Även här beskrivs Guds handlande i historien: Så är det också med Sodom och Gomorra och städerna däromkring, som på samma sätt kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld (8). Det hänvisas med tyngd till apostlarnas lära: Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sade till er: ”I den sista tiden kommer hånfulla människor som drivs av sina gudlösa begär.” Det är sådana som skapar splittring, oandliga människor som inte har Anden (17–19).
Judas ger sedan en märklig manual, en bruksanvisning, rådgivning hur kristna bör agera i en svår tid:
Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande. Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet ska ge er evigt liv. Mot dem som tvivlar ska ni vara barmhärtiga, andra ska ni rädda genom att rycka dem ur elden. Och andra ska ni vara barmhärtiga mot, fast med fruktan så att ni avskyr till och med deras kläder som är nersmutsade av köttet (20–23).
Judas avrundar sitt brev med en lovprisning:
Han som har makt att bevara er från fall och föra fram er fläckfria och jublande inför sin härlighet – den ende Guden, vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre – honom tillhör ära, majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet. Amen (24–25).
Låt texten följa dig under det nya året, följ patriarkens exempel: Abraham stod kvar inför HERREN. Det gäller först och främst din relation till HERREN, en levande tro på Jesus Kristus, din Frälsare. I dopet finns grunden för denna frälsning – stå kvar i den inför HERREN! Det gäller också ditt liv, din vardag – lev ett liv inför HERREN! Från vår text kan vi lära oss, att även vi har en uppgift som förebedjare i en samhällskontext som på många sätt strider mot Guds goda plan och vilja.
Abraham stod kvar inför HERREN. Vågar du och jag sätta in våra namn i den mäktiga formuleringen? Och än mer – sett i ett evighetsperspektiv – kommer det även vara konklusionen av våra liv? För min del: Roland stod kvar inför HERREN? Vågar jag låta bli? Gud, var mig syndare nådig – i Jesu namn!
+ Roland Gustafsson
På nyårsdagen 2026 hölls denna predikan i ELM Eket (publicerad i en något bearbetad version). Delar av innehållet finns i en ledare i Göteborgs Stifts-Tidning (GST nr 8 / 2026), sid 1–3, med rubriken Mission – församlingens kallelse i med- och motgång. Prenumerera gärna – se här!
Evangelisk Luthersk församling Halmstad är en del av Missionsprovinsen som är ett fritt stift av församlingar runt om i Sverige, med biskopar och präster vigda i apostolisk ordning, och med uppgiften att predika evangeliet om Jesus Kristus för alla och ge människor frimodighet att stå på Guds ords grund.