Historiskt sett har nordiska missionsorganisationer haft någon form av relation till de evangelisk-lutherska kyrkorna (“folkkyrkorna”). Missionsorganisationerna har präglats av frihet och oberoende i sin världsvida mission, men med avseende på ämbete / prästvigning har man på ett eller annat sätt oftast återkopplat till de evangelisk-lutherska kyrkorna i respektive hemland.
Inför vår familjs missionstjänst i Kenya (1980–1991) önskade ELM–BVs styrelse att jag skulle prästvigas i Svenska kyrkan. Jag hade ingående kontakt med biskop Bertil Gärtner i Göteborgs stift. Han var personligen välvilligt inställd, men kunde inte på grund av en ny ordning prästviga för missionstjänst i utlandet. Styrelsen kallade och sände mig till Kenya som präst, baserat på mina teologiska studier i Norge (1974–79) och på den ordning och det mandat som Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) hade för sina manliga missionärer. Prästvigningen inkluderades i missionärsinvigningen. Denna ordning hade Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) godkänt i förhållande till NLMs verksamhet. När jag i slutet av 2009 fick kallelsen till tjänst i Missionsprovinsen, innebar det enligt svensk-kyrklig tradition prästvigning i januari 2010, som följdes av biskopsvigning i mars 2010 – se här.
I min tjänst som missionssekreterare/missionsföreståndare i ELM–BV (1991–2010) brottades jag med dessa frågor med jämna mellanrum: förhållandet mellan mission – kyrka – prästvigning. En händelse i januari 1998 är värd att notera, då missionsorganisation, kyrka och mottagande kyrkor i Afrika fanns med vid prästvigningen: När dörrarna öppnas i Göteborg. Inför den högtiden hade jag gjort en tillbakablick i ELM–BVs historia och funnit att lekmän i ett tidigt skede handhaft sakramentsförvaltningen på missionsfälten och att fem manliga missionärer under årens lopp prästvigts för utlandstjänst i Svenska kyrkans regi (1926, 1939, 1954, 1962 och 1968). Jag skrev om detta i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners årsberättelse 1998, sid 73–76. Rune Imberg tangerade samma frågeställning i festskriften till biskop Arne Olsson “Lyda Gud mer än människor”, i artikeln Från Stockholm 1911 till Göteborg 2005 via Kenya (sid 18–52). Erik J Andersson har skrivit ett värdefullt historiskt bidrag i ämnet: Axel B. Svensson om kyrka och mission på 1920-talet.
Genom att Missionsprovinsen bildades 2003, Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland 2013 och Det evangelisk lutherske stift i Norge 2013 har nya möjligheter för prästvigning öppnats. Mig veterligt har dock inte missionsorganisationerna utnyttjat nämnda stift för prästvigning av missionärer. Man har snarare sökt andra vägar, bland annat genom kyrkor utanför de nordiska länderna. Mest konkret och påtagligt har detta varit i Finland. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (ELKF) kanaliserar sitt internationella missionsarbete via nio missionsorganisationer – se här. Det finns ömsesidigt tecknade avtal, vilket innebär att ett beroendeförhållande är för handen. På grund av polarisering i tro, lära och etik har samarbetet blivit allt mer svårhanterbart, t ex i ämbetsfrågan. En missionsorganisation beskriver det infekterade tillståndet till ELKF på följande sätt: (Kyrko)kampen för evangelium. Ett antal organisationer har under årens lopp valt att prästviga missionärskandidater i andra länder, i samarbetskyrkor som inte bejakar kvinnliga präster. De främsta exemplen är Ryssland och Kenya. Några enstaka fall finns i Sudan, Sydsudan och Tanzania.
Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka (ELCIR), med historiska rötter från Sverige och Finland, har under årens lopp vigt många finska prästkandidater. De har efter prästvigning i Ryssland också kunnat tjänstgöra som präster i ELKF, primärt i koppling till de missionsorganisationer som sänt dem. På så sätt har ett spänningsförhållande uppstått mellan missionsorganisationerna, ELKF och ELCIR.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK), som under årens lopp fått stöd via nordiska missionsorganisationer, har de senaste åren prästvigt ett tiotal finska missionärskandidater i Kenya. Detta har också skapat spänningar mellan missionsorganisationerna och ELKF.
Några exempel kan nämnas på ELKFs agerande under de senaste åren, med tämligen klargörande information om vad saken rör sig om:
Väckelserörelserna i Finland har under senare tid etablerat ett nätverk, där konturerna för en eventuell kyrkobildning tycks vara för handen – benämnd Kyrkfolket. Det blir intressant att följa utvecklingen, särskilt om det finns gemensamma nämnare (eller ej) mellan Kyrkfolket och Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland? I somras tog Juhana Pohjola, biskop i Missionsstiftet, upp frågan om relationerna till väckelserörelserna i Finland. Föredraget är intressant och läsvärt: ”Vägledning till 2030-talet”!
+ Roland
Evangelisk Luthersk församling Halmstad är en del av Missionsprovinsen som är ett fritt stift av församlingar runt om i Sverige, med biskopar och präster vigda i apostolisk ordning, och med uppgiften att predika evangeliet om Jesus Kristus för alla och ge människor frimodighet att stå på Guds ords grund.