I samband med reformationen i norra Europa fick den evangelisk-lutherska traditionen, som bland annat Svenska kyrkan är en del av, ett starkt fäste. Den anglikanska traditionen dominerade de brittiska öarna.

Den anglikanska kyrkan kallas också episkopalkyrkan. Kyrkans tro och lära är väsentligen protestantisk och har bevarat romersk-katolska seder i gudstjänsten. Kyrkans ledare är ärkebiskopen av Canterbury. 

Anglikanska kyrkogemenskapen (The Anglican Communion) är ett av de största kristna trossamfunden i världen, med totalt över 70 miljoner medlemmar i 165 länder. Den omfattar framför allt den engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna. Gemenskapens ledare är ärkebiskopen av Canterbury. 

Gemensamma nämnare mellan anglikaner och lutheraner utvecklades genom teologiska samtal och konferenser under 1900-talet. Det ledde fram till den så kallade Borgå-överenskommelsen som fastställdes och undertecknades i oktober 1992 av följande tolv kyrkor:  

Danska folkkyrkan (Den danske Folkekirke), Engelska kyrkan (Church of England), Estniska evangelisk‐lutherska kyrkan (Eesti Evangeelne Luterlik Kirik), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i Finland (Suomen evankelis luterilainen kirkko), Islands kyrka (Thjodkirka Islands), Irlands kyrka (Church of Ireland), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i Lettland (Latvijas Evangeliski Lutheriska Baznica), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i Litauen (Lietuvos Evangeliku Liuteronu Baznycia), Norska kyrkan (Den norske kirke), Skotska episkopala kyrkan (The Scottish Episcopal Church), Svenska kyrkan och Kyrkan i Wales (Yr Eglwys yng Nghymru). 

Det var ett historiskt avtal som ledde till att kyrkorna samarbetade och delade traditioner med varandra på olika sätt. För Svenska kyrkans del har samarbeten under årens lopp utökats, t ex med Episkopala kyrkan i USA.  

En djupare analys av de olika traditionerna finns i en artikel i Kyrka & Folk, nr 9/2022 (sid 28–35) av Kjell O. Lejon: Vilken identitet har vi egentligen?

Under de senaste månaderna har temperaturen höjts i den anglikanska kyrkogemenskapen. Bakgrunden är utnämningen i augusti av Cherry Vann till ärkebiskop inom Kyrkan i Wales. Hon lever i ett lesbiskt parförhållande. Vidare utnämningen i oktober av Sarah Mullally till ärkebiskop av Canterbury. Hon är välvilligt inställd till samkönade äktenskap.

Kyrkorna i Syd har i ett par decennier ifrågasatt den liberala hållningen bland kyrkorna i Nord. Redan 2008 bildades The Global Fellowship of Confessing Anglicans (GAFCON), som kom med ett uttalande benämnt The Jerusalem Statement and Declaration of 2008. Syftet är att återföra den anglikanska gemenskapen till dess bibliska grundvalar, särskilt med avseende på evangeliets sanning och Skriftens auktoritet inom livets olika områden, till exempel äktenskapet.

GAFCON har reagerat starkt på utvecklingen i Storbritannien. Ordföranden, ärkebiskopen i Rwanda, Laurent Mbanda har i en skrivelse förklarat att den anglikanska kyrkogemenskapens ledning inte längre finns i Canterbury, utan i GAFCONs regi. Läs hela dokumentet: The future has arrived. Svensk Pastoraltidskrift nr 22/2025 har en upplysande artikel om dramatiken: Nya utnämningar skapar anglikansk splittring. 

Den anglikanska gemenskapens generalsekreterare, biskop Anthony Poggo, med rötter i Sydsudan, har i ett brev svarat på GAFCON-utmaningen och vädjar till alla parter att möta fram vid en kommande rådplägning i Belfast den 27 juni–5 juli 2026, ACC-19. Som diskussionsunderlag har ett dokument publicerats: The NAIROBI-CAIRO PROPOSALS.  

I kontrast till detta bör man se ärkebiskop Laurent Mbandas invitation till GAFCON-gemenskapen:

I en tid som denna har GAFCON kallat globala ortodoxa anglikanska biskopar till Abuja, Nigeria, från 3 till 6 mars 2026, för G26-biskopsförsamlingen. Detta kan vara den viktigaste sammankomsten av trogna anglikaner sedan 2008. 

Tidningarna Dagen, Världen idag och Kyrkans Tidning har uppmärksammat ärendet (i låsta artiklar). Jag citerar från Världen idag den 22 oktober, där Per Ewert skriver under rubriken Högintressant utveckling när bibel­trogna grupper tar över taktpinnen:

​​Det verkligt intressanta är dock inte att konservativa grupper lämnar de liberala kyrkorna, utan deras stora och frimodiga ambitioner. GAFCON och deras ordförande, ärkebiskopen i Rwanda, förklarar sig nu redo att ta över ledar­skapet för hela den anglikanska världsvida rörelsen. Det är inte de som lämnar gemenskapen. Avhopparna är ”de som försvarar en revisionistisk agenda och har lämnat Guds felfria ord som yttersta auktoritet”. GAFCON summerar: ”Från första början gäller: Vi har inte lämnat den anglikanska gemenskapen. Vi är den anglikanska gemenskapen.”

Den anglikanska gemenskapens kommande år blir förmodligen mer turbulent än någonsin!

+ Roland